Från Husmoderns hemkurer och goda råd (1925), sid 100.
Telefonering
När man ringer upp i telefon och begär ett nummer, bör det ske i en vänlig ton. Man behöver ej säga mer än numret, vilket är minst tidsödande, men det ska sägas tydligt, så att det uppfattas riktigt. Om man blir utsatt för felkoppling och kommer till orätt ställe, får man ta det med ro och be om ursäkt. Vid ny begäran av numret får man inte gräla på telefonfröken, som kanske ej är skyldig i den grad man inbillar sig. Man kan naturligtvis helt lugnt upplysa om att man fått galet nummer, men bäst är att endast begära det önskade numret på nytt. Händer felkoppling alltför ofta, ber man att få tala med föreståndarinnan och framför sin klagan till henne.
När man telefonerar till en person, som ej känner ens röst, börjar man med en artig förfrågan om man kan få tala med den person man söker, ty det är ju ej säkert att denne själv svarar i telefonen. Råkar man rätt person, säger man genast sitt namn, vilket man även bör göra till den som underrättar vederbörande, vilken då får klart för sig vem som önskar tala med honom.
Man undviker att telefonera vid tider då man vet att vederbörande sitter vid sin måltid, vilar eller brukar vara upptagen på annat sätt.
Om vid en påringning man råkar en person som frågar "Från vem får jag hälsa?" svarar man med att tydligt säga sitt namn.
Vid alla slag av anhållan är vida artigare att skriva än att telefonera, om det är till en flr den anhållande mera obekant person.
En bjudning, som kommer på kort, bevaras i brev eller med visitkort, ej i telefon. Endast en bjudning som meddelats i telefon kan besvaras per telefon.
---
Det känns idag underligt hur det förutsätts att den som kopplar samtalet och den som förestår gruppen är kvinnor. Var det inga män som arbetade med det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar