Så skrev och ritade jag i februari 1965.
Jag har alltid haft ett problematiskt förhållande till klänningar.
Jag trivs inte i klänning.
De är obekväma.
Man kan inte röra sig i dem. Oavsett material eller modell.
Inte gå eller sitta som man vill.
Jag gillar inte klänningar.
Just nu handlar alla postordermagasin och all reklam vad gäller kvinnokläder om klänningar. Klänningar är inne igen.
Jag vill inte ha någon klänning.
Jag har haft ett fåtal klänningar i mitt liv. De flesta hade jag i min barndom, innan jag själv kunde bestämma vad jag skulle ha på mig. Har till och med sytt några själv.
Men aldrig mer.
Gillar inte kjolar heller, men äger fortfarande två. De har jag bara haft utomlands på semester, i riktigt varmt väder. Mest hänger de i garderoben.
Som tur är har jag inte sedan någon gång på 60-talet jobbat på något ställe där klänning eller kjol varit ett tvång.
Tacka vet jag långbyxor. I alla situationer.
Jag gillar klänningar, men är skapt så att det är få som sitter fint. Två-delat är bättre, men blir obekvämt. Alltså oftast byxor på mig med! :)
SvaraRaderaJag är kort (160 cm) så med klänning ser jag fyrkantig ut fast jag egentligen inte är det. Och när man inte trivs i ett klädesplagg så tror jag att det också syns att man är obekväm i det. Byxor är vad som gäller.
RaderaAlla är vi olika!
SvaraRaderaSjälv så älskar jag klänningar, inte så mycket kjol som klänning, men eftersom min arbetsuniform bara har att välja mellan kjol och byxor, så väljer jag kjol. Är för övrigt också 160 cm lång och tycker att jag blir lite längre med klänning än i byxor. Självklart så ska man klä sig i det som får en att känna sig bekväm.