Jag undrar alltid hur jag egentligen hamnade där.
Sen blir jag kvar där ett tag innan jag med möda lyckas ta mig ur.
Jag vet ju varför jag halkar in.
Det är för att jag inte kan hålla tyst och låta bli att tycka och/eller lägga mig i och/eller att driva saker. Jag har alltid varit en drivande person.
Och jag har svårt för att säga nej om jag vet att det är något jag kommer att klara av att driva.
För en massa år sen bara råkade jag starta fackklubb och bli fackordförande… Hur "råkar" man göra det? Jo jag jobbade i turistbranschen på en resebyrå och fick reda på att en av våra tjejer gick på fjärde året hos oss på lärlingslön… Helt åt skogen. Sen var jag fackordförande – med allt vad det innebar av förhandlingar, strejkhot, hot om blockad med mera innan vi fick ordning på anställningsförhållandena för samtliga där – tills jag bytte jobb.
Något år senare halkade jag in i partipolitiskt arbete i min dåvarande kommun. Bara för att jag tyckte en massa saker och lade mig i. Och blev sedd och hörd. Hux flux satt jag i kommunfullmäktige. Som ordinarie. Det gjorde jag i fyra år. Som andra namn på listan till kommunfullmäktige. Mot slutet höll jag på att halka in som kommunalråd. Men där tackade jag faktiskt nej. Kort därefter kom jag i konflikt med partiet om utförsäljningen av våra hyresrätter till bostadsrätter i området där jag då bodde när en av partikamraterna inte i tid informerade partigruppen om vad som var på G så det blev helt kört redan från början. Då avgick jag.
Sen höll jag mig lugn i rätt många år. Hade fullt upp med att jobba i IT-branschen.
När jag flyttade till mitt nuvarande boende, efter att ett år innan pensionen ha köpt en bostadsrätt för att få bättre bostadskvalitet (hur fel är det? att man måste köpa sin bostad för att få ett bättre boende?), hann jag knappt hit innan påtryckningarna började om att gå med i styrelsen. Dåvarande ordföranden hade luskat reda på vad jag kunde och gjorde och tyckte att jag skulle vara en tillgång för styrelsen. Och så skrev jag ju en massa motioner till stämman… I ett år sade jag nej med hänvisning till mitt jobb (jag jobbade skift på Aftonbladets teknikavdelning och mycket nätter så det var "tekniskt" omöjligt). Efter ett års påtryckningar gick jag motvilligt med på att ingå i dåvarande trädgårdsgruppen. Ett par månader senare att bli suppleant i styrelsen. Ytterligare två månader senare var jag sekreterare i styrelsen eftersom den tidigare sekreteraren flyttade… Det var jag i två och ett halvt år. Vid senaste årsskiftet 2013-2014 avgick jag. Även från trädgårdsgruppen som sedan dess bytt namn till Miljö- & områdesgruppen. Jag ville helt enkelt få mer tid för mitt eget liv.
Nu tänker jag bara vara vilde, jobbig boende som skriver motioner till stämman, äga min egen tid, umgås med mina vänner (som blir allt skröpligare med åren), och göra sånt som jag själv tycker är roligt och är intresserad av, göra klart alla mina vilande projekt på sånt jag skulle göra när jag gick i pension…. Livet är för kort för att vara låst i organiserade former. Någon gång måste man ju leva också, sitt eget liv. Eller? Nu när jag aldrig mer behöver söka ett jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar