Skridskoåkning utanför Södermalmsskolan 1952. Foto: @oskar.tjäder.1952 |
Folk tjatar så om skridskoåkning och skidåkning. Och de verkligen längtar efter att göra det.
Var gång skridskoåkning nämns kommer jag ihåg den här bilden ovan. Den är från 1952 och jag var nio år gammal. Bilden är tagen av min pappa. Skridskorna var en skena med remmar som man satte fast på sina pjäxor. Den tidens pjäxor. Konståkningsskridskor fanns inte riktigt än (vad jag minns).
Jag kunde aldrig åka skridskor förrän jag fick ett par begagnade konståkningsskridskor några år senare. Först då fick jag stöd för vristerna så det i alla fall gick att åka framåt (och bakåt) och eventuellt svänga. Mina vrister betedde sig som ovan hela tiden. Och som syns på byxorna ramlade jag ganska ofta.
Jag hatade att åka skridskor. Även med konståkningsskridskor. Men man var ju tvungen att göra det för alla andra gjorde det. Vad gör annars ett barn som inte gillar vinteraktiviteter?
Skidåkning i Tanto 1951. Foto: ©oskar.tjäder.1951 |
Jag gillade inte snö och vinter då. Och inte skidåkning eller skridskoåkning heller. Vi tvingades ut på bådadera av skolan då och då. Det var pest och pina var gång.
Jag gillar fortfarande varken skridskoåkning eller skidåkning eller snö och vinter. Snö är bara fint på bild.
I snön i Tantolunden 1951. Foto ©oskar.tjäder.1951 |
Å, vad jag känner igen mig! Både de där skridskorna med remmar som man spände på och av sig med stelfrusna händer och skidorna var inte så lätt att spänna på sig heller med de bindningar som fanns då. Jag var inte heller någon vintersportare precis, fast ut skulle man förstås som alla andra kompisar.
SvaraRaderaTycker bilderna blev bra!
Hälsningar
Birgitta