Kategoriboende – neeej, aldrig i livet…

I mitt sovrumsfönster. Foto: ©nini.tjader.2015

Bara ordet, kategoriboende, gör att jag får rysningar av obehag.
Förhoppningsvis är det något jag aldrig kommer att behöva.
Hela konceptet har något av "bunta ihop dem och lås in dem" över sig.
Så man får kontroll över "dem".
Och en air av ofrihet och krav och tvång.

Förmodligen är det mest en praktikalitet att samla ihop en viss kategori människor på samma ställe med intentionen att "serva" dem. För inte kan väl planerarna, som beslutar om dessa boenden, tro att bo i ett kategoriboende skulle vara något många faktiskt vill ha? Eller vill "de" (brukarna, ett annat fult ord) verkligen det? Vilka nu "de" är…

I veckans Mitti (i mitt fall Mitti Botkyrka och Salem), skriver man exempelvis om planering för kategoriboende för folk över 50… eller 55+ …
Men hallå? Är livet slut vid 50 eller 55?
Jag förstår inte tankegången här.
Varför skulle man vilja ha eller behöva ett särskilt boende vid 50 eller 55+?
De flesta jobbar ju fortfarande vid den ålder, eller?
Pensionen börjar inte heller då.
Varför nu livet skulle vara i princip slut vid pensionen och kräva särskilt boende…
Tro mig, det är inte så.
Och jag tror på blandat boende med alla åldrar och sorter huller om buller. (Andra s.k. "äldre" kan vara minst lika störande som barn och ungdomar).

Kanske behöver man ett kategoriboende om man skulle bli sjuk, eller rörelsehindrad, eller dement, eller blind, eller ha psykiska problem… men annars?
Nej tack.
En del kanske vill ha det för att få sällskap… med en massa människor man själv inte valt?
Nej tack.
Eller sysselsättning… med sånt man aldrig tidigare skulle drömt om att sysselsätta sig med.
Nej tack.
Bli underhållen med underhållning man själv inte valt?
Nej tack.

Och när blir man egentligen "äldre"? Vilka är dessa "äldre"? Finns det någon magisk ålder då man blir "äldre"? Jag vet, en del betraktar sig själva som "gamla" vid 40… Men om kommunerna börjar betrakta människor som fyllt 50 som "äldre", då är någonting fel.

Jag jobbade till 67. Då gick jag i pension. Vid fyllda 68 började jag gå på gym (för att behålla styrka, balans och rörlighet – livsviktigt faktiskt), men inte särskilda pass för pensionärer. Det är fem år sedan jag gick i pension i augusti. Då blir jag 72. Och nej, jag vill verkligen inte någonsin bo i något kategoriboende om det går att undvika. Är jag "äldre". Enligt siffran för min ålder så javisst. Men i övrigt? Inte speciellt.

Jag älskar livet och att rå min egen tid och att ha möjlighet att göra sånt jag själv vill göra.
Synd bara att man blir så ekonomiskt begränsad när man går i pension. Ingen lyxtillvaro precis. Det är en ständig kamp att få det att gå ihop. Alla pensionärer har inte sparkapital.

Saint Paula. Foto: ©nini.tjade.r2015