Kategoriboende – neeej, aldrig i livet…

I mitt sovrumsfönster. Foto: ©nini.tjader.2015

Bara ordet, kategoriboende, gör att jag får rysningar av obehag.
Förhoppningsvis är det något jag aldrig kommer att behöva.
Hela konceptet har något av "bunta ihop dem och lås in dem" över sig.
Så man får kontroll över "dem".
Och en air av ofrihet och krav och tvång.

Förmodligen är det mest en praktikalitet att samla ihop en viss kategori människor på samma ställe med intentionen att "serva" dem. För inte kan väl planerarna, som beslutar om dessa boenden, tro att bo i ett kategoriboende skulle vara något många faktiskt vill ha? Eller vill "de" (brukarna, ett annat fult ord) verkligen det? Vilka nu "de" är…

I veckans Mitti (i mitt fall Mitti Botkyrka och Salem), skriver man exempelvis om planering för kategoriboende för folk över 50… eller 55+ …
Men hallå? Är livet slut vid 50 eller 55?
Jag förstår inte tankegången här.
Varför skulle man vilja ha eller behöva ett särskilt boende vid 50 eller 55+?
De flesta jobbar ju fortfarande vid den ålder, eller?
Pensionen börjar inte heller då.
Varför nu livet skulle vara i princip slut vid pensionen och kräva särskilt boende…
Tro mig, det är inte så.
Och jag tror på blandat boende med alla åldrar och sorter huller om buller. (Andra s.k. "äldre" kan vara minst lika störande som barn och ungdomar).

Kanske behöver man ett kategoriboende om man skulle bli sjuk, eller rörelsehindrad, eller dement, eller blind, eller ha psykiska problem… men annars?
Nej tack.
En del kanske vill ha det för att få sällskap… med en massa människor man själv inte valt?
Nej tack.
Eller sysselsättning… med sånt man aldrig tidigare skulle drömt om att sysselsätta sig med.
Nej tack.
Bli underhållen med underhållning man själv inte valt?
Nej tack.

Och när blir man egentligen "äldre"? Vilka är dessa "äldre"? Finns det någon magisk ålder då man blir "äldre"? Jag vet, en del betraktar sig själva som "gamla" vid 40… Men om kommunerna börjar betrakta människor som fyllt 50 som "äldre", då är någonting fel.

Jag jobbade till 67. Då gick jag i pension. Vid fyllda 68 började jag gå på gym (för att behålla styrka, balans och rörlighet – livsviktigt faktiskt), men inte särskilda pass för pensionärer. Det är fem år sedan jag gick i pension i augusti. Då blir jag 72. Och nej, jag vill verkligen inte någonsin bo i något kategoriboende om det går att undvika. Är jag "äldre". Enligt siffran för min ålder så javisst. Men i övrigt? Inte speciellt.

Jag älskar livet och att rå min egen tid och att ha möjlighet att göra sånt jag själv vill göra.
Synd bara att man blir så ekonomiskt begränsad när man går i pension. Ingen lyxtillvaro precis. Det är en ständig kamp att få det att gå ihop. Alla pensionärer har inte sparkapital.

Saint Paula. Foto: ©nini.tjade.r2015

Tillfälliga hus…???

Bild från Dagens Nyheter. Foto: Hans-Petter Bloom

Nu är de på det igen. Med förslag på speciella hus för speciella kategorier, av speciell typ på speciell mark. För att lösa bristen på bostäder i Stockholms-området.

Förslag finns om att bygga s.k. "tillfälliga hus" på mark som väntar på att exploateras. Ska kunna hyras av 18-35-åringar och ha egen kö hos Bostadsförmedlingen. Typhuset är SABOs kombohus i Halmstad. Syftet är att dels få ner produktionskostnaderna, dels få till hyror som vanligt folk kan klara, dels lösa bristen på bostäder.

Men hur resonerar man när man vill bygga "tillfälliga hus" som sen ska vara enkla att montera ned? I mina öron låter det fullkomligt vansinnigt. Vilket resursslöseri! Samtidigt som man säger att "Stockholmshusen ska, enligt politikernas uppdrag, ha varierande god arkitektur samt högt ställda krav på energianvändning, miljö och tillgänglighet."

Och vart förväntas folk ta vägen efter fyllda 35? Det är lika feltänkt (i mina ögon) som ungdomsbostäder och alla andra slags kategoriboenden.

Det är inget fel med att vilja bygga billigare och att ge byggbolagen order om att producera till lägre priser än dagens nyproduktion som vanligt folk inte har råd att bo i.

Men när målet sägs vara att en låginkomsttagare ska klara hyran och den hyra man syftar mot är för en trea på 70 kvm med en hyra mellan 7500-10500 kr/månad... då vet de inte vad en låginkomsttagare tjänar. I mina öron är 7500–10500 kr/mån en ganska hög hyra och kräver minst två arbetande vuxna.

Bygg gärna hyreslägenheter till vettig produktionskostnad och med hyror som en normal människa kan klara av även som ensamstående, och bygg dem permanent, och INTE för särskilda ålderskategorier.

I resonemangen brukar också ingå att vi äldre förväntas flytta på oss till mindre lägenheter för att ge plats och bostäder till de yngre. Det skrev jag om senast i våras. De talar dock inte om vart vi äldre i så fall ska ta vägen? Särskilt inte om man vill bo kvar i det område där man etablerat sig och har sina kvarvarande kontakter/vänner/bekanta och kan sitt närområde.

Förväntas vi alla försvinna in i varierande äldreboenden (som by the way i mina ögon är värsta sortens kategoriboende) till svinaktigt höga månadshyror? Det påstås att vi skulle ha råd med det, men alla pensionärer har INTE en stor slant på banken utan kämpar med att få månadskostnaderna att gå ihop och har inga marginaler alls. För oss pensionärer byggs inga nya bostäder till rimliga hyror. Och kategoriboenden, nej tack. Jag skulle bli tokig om alla mina grannar var i min egen ålder eller äldre. Det räcker att gå på ICA MAXI på tisdagar då det är 5% senior-rabatt på allt och nästan alla som är där är äldre. Men där går gränsen.

Det är SÅ FEL att bygga TEMPORÄRA hus på TEMPORÄR mark för åldersgruppen 18-35 år. Det löser inte bristen på bostäder i Stockholmsområdet. Det ökar inte heller rörligheten på bostadsmarknaden. Och 7500-10500 kr/månad i hyra är inte heller billigt.

Dagens Nyheters artikel om Stockholmshusen finns här.