Tillfälliga hus…???

Bild från Dagens Nyheter. Foto: Hans-Petter Bloom

Nu är de på det igen. Med förslag på speciella hus för speciella kategorier, av speciell typ på speciell mark. För att lösa bristen på bostäder i Stockholms-området.

Förslag finns om att bygga s.k. "tillfälliga hus" på mark som väntar på att exploateras. Ska kunna hyras av 18-35-åringar och ha egen kö hos Bostadsförmedlingen. Typhuset är SABOs kombohus i Halmstad. Syftet är att dels få ner produktionskostnaderna, dels få till hyror som vanligt folk kan klara, dels lösa bristen på bostäder.

Men hur resonerar man när man vill bygga "tillfälliga hus" som sen ska vara enkla att montera ned? I mina öron låter det fullkomligt vansinnigt. Vilket resursslöseri! Samtidigt som man säger att "Stockholmshusen ska, enligt politikernas uppdrag, ha varierande god arkitektur samt högt ställda krav på energianvändning, miljö och tillgänglighet."

Och vart förväntas folk ta vägen efter fyllda 35? Det är lika feltänkt (i mina ögon) som ungdomsbostäder och alla andra slags kategoriboenden.

Det är inget fel med att vilja bygga billigare och att ge byggbolagen order om att producera till lägre priser än dagens nyproduktion som vanligt folk inte har råd att bo i.

Men när målet sägs vara att en låginkomsttagare ska klara hyran och den hyra man syftar mot är för en trea på 70 kvm med en hyra mellan 7500-10500 kr/månad... då vet de inte vad en låginkomsttagare tjänar. I mina öron är 7500–10500 kr/mån en ganska hög hyra och kräver minst två arbetande vuxna.

Bygg gärna hyreslägenheter till vettig produktionskostnad och med hyror som en normal människa kan klara av även som ensamstående, och bygg dem permanent, och INTE för särskilda ålderskategorier.

I resonemangen brukar också ingå att vi äldre förväntas flytta på oss till mindre lägenheter för att ge plats och bostäder till de yngre. Det skrev jag om senast i våras. De talar dock inte om vart vi äldre i så fall ska ta vägen? Särskilt inte om man vill bo kvar i det område där man etablerat sig och har sina kvarvarande kontakter/vänner/bekanta och kan sitt närområde.

Förväntas vi alla försvinna in i varierande äldreboenden (som by the way i mina ögon är värsta sortens kategoriboende) till svinaktigt höga månadshyror? Det påstås att vi skulle ha råd med det, men alla pensionärer har INTE en stor slant på banken utan kämpar med att få månadskostnaderna att gå ihop och har inga marginaler alls. För oss pensionärer byggs inga nya bostäder till rimliga hyror. Och kategoriboenden, nej tack. Jag skulle bli tokig om alla mina grannar var i min egen ålder eller äldre. Det räcker att gå på ICA MAXI på tisdagar då det är 5% senior-rabatt på allt och nästan alla som är där är äldre. Men där går gränsen.

Det är SÅ FEL att bygga TEMPORÄRA hus på TEMPORÄR mark för åldersgruppen 18-35 år. Det löser inte bristen på bostäder i Stockholmsområdet. Det ökar inte heller rörligheten på bostadsmarknaden. Och 7500-10500 kr/månad i hyra är inte heller billigt.

Dagens Nyheters artikel om Stockholmshusen finns här.

Varför förväntas man som äldre flytta?

Här växte jag upp, 2 tr upp mot gården

I december 2013 pågick en debatt både i nyhetsprogram i radio och i tidningar om att en av orsakerna till bostadsbristen skulle vara att folk inte flyttar tillräckligt ofta, och att särskilt de äldre inte gör det.

Man hörde uttalanden som:

"många bor i onödigt stora hem"

"folk flyttar inte tillräckligt ofta och därför måste hyrorna avregleras för att få större rörlighet på bostadsmarknaden"

Man pratade om att äldre satt kvar i för stora lägenheter med låga hyror/avgifter och därför blev dessa inte tillgängliga på bostadsmarknaden. En lösning på detta skulle vara, sade man, att hyresregleringen skulle avskaffas och hyrorna skulle höjas. Man förväntade sig av detta att folk skulle bli mer rörliga på bostadsmarknaden och flytta till mindre lägenheter (för att ha råd att bo?). Man pratade också om hur man skulle kunna få äldre i hus att lämna sina hus och flytta till något annat, mindre, så att husen skulle bli tillgängliga för försäljning. Man ville med andra ord tvinga ut folk från sina nuvarande bostäder så att andra skulle kunna få tillgång till dem.

Jag förstår inte logiken i de resonemangen.
Jag förstår inte heller varför man nödvändigtvis måste tvingas till att flytta och att bostadsmarknaden absolut måste var mer rörlig.
Bygg fler bostäder istället.

Och vad är ett "onödigt stort hem"? Vem avgör det?

De flesta av oss 40-talister växte upp i trånga bostäder med alldeles för lite plats och alldeles för få rum. Oavsett om vi hade syskon eller hur många vuxna vi var i familjen så var det oftast trångt. Själv växte jag upp i en tvåa på Södermalm i närheten av Mariatorget. Det var mamma, pappa, jag och så farmor som hade eget rum. Själv bodde jag i hallen. Mamma och pappa sov i vardagsrummet i utdragssoffa. Under en period hade vi också hund. Han sov hos pappa. Grannen, dvs mina lekkamrater, hade också en tvåa. De var två vuxna och två barn. De höll sig med s.k. "finrum" där ingen sov och ingen var utom vid högtidliga tillfällen. Föräldrarna sov i sovrummet - min lekkamrat och hennes bror sov i köket. I en s.k. skåpsäng som fälldes ut på natten. När min farmor flyttade till sin syster (hennes son gifte sig och det blev ett rum ledigt hos henne) fick jag eget rum och slapp bo i hallen. Föräldrarna och hunden sov fortfarande i vardagsrummet.

Bostadsbristen var ännu större på 40-50-60-talen. Köerna till något större och bättre var långa. Många bodde kvar i de mindre, billigare lägenheterna för att man helt enkelt inte hade råd med något större och dyrare. Större är ju för det mesta dyrare…
För att inte tala om vad det kostar att flytta.
Men fick man chansen så… javisst.
Och denna större bostad höll man sen hårt på. Oavsett hur många personer som senare bodde i den. Det tycker jag är helt OK. Det är väl ändå bara jag som ska avgöra vilken storlek på bostad jag har behov av?

Vad är det för fel med att sitta kvar i sin bostad när de eventuella barnen/mor- & farföräldrarna/ äntligen flyttat ut av olika anledningar och man äntligen, efter många års trångboddhet, fått lite luft och rum i sin bostad? Det kan ju också vara så att man trivs i bostaden, trivs med området, gillar sina grannar och har vänner i området, resor till vart man nu ska funkar som de ska… Varför i hela friden skulle man flytta? Flytta för flyttandets skull?

Eller handlar det om att skicka ut de mindre besuttna till förorterna, eller ännu längre bort? Under miljonprograms-tiderna var det vad som skedde för det var där det byggdes moderna och rymligare bostäder. Inte för att hyrorna var så mycket lägre… men man fick i alla fall ett bättre boende rent standardmässigt. I innerstan är det ju ingen normalinkomsttagare som har råd att skaffa sig en bostad eller bo.

Under 50-60-talen fanns det fortfarande förhållandevis billiga lägenheter i innerstan, men de försvann snabbt när de gjordes om från hyresrätt till bostadsrätt och priserna sköt i höjden. De lägenheterna var heller aldrig tillgängliga för "alla" eftersom de vanligen hade privatvärdar och inte fanns på den öppna bostadsmarknaden. De som hade en billig lägenhet i innerstan höll av naturliga skäl hårt i dem så länge de kunde, eller tills de blev utmanövrerade av bostadsrättsivrarna.

Naturligtvis sitter folk kvar i sina billigare bostäder om man har en. All nyproduktion är ju svindyr. Båda att köpa in sig i och att bo i. Skulle man då se till att dessa får högre hyror för att bli av med dem och tvinga dem att flytta? Det ser jag som extremt cyniskt.

Där, högst upp, bodde J. och jag en gång i världen. Bilden är från 2009.

När jag flyttade hem till Sverige 1974 efter ett antal år utomlands hade det släppt på bostadsmarknaden, Miljonprogramsområdena var färdigbyggda och det fanns gott om bostäder. Om man var villig att flytta till förorten vill säga.

Jag fick en tvåa på 68 kvm i Flempan (eller Grantorp som man försökte kalla det, men det förblev alltid Flempan, dvs Flemingsberg) efter bara två månaders "köande" på Bostadsförmedlingen. Den var helt ny. Ingen hade bott där före mig. Det var underbart. På dessa 68 kvm – vilket var större än den lägenhet jag växte upp i – bodde jag själv tills jag träffade J. (vi träffades på pendeln). Han hade en 48 kvm etta tvärs över gården. När vi så småningom valde att flytta ihop fick vi syn på att en fyra högst upp i huset bredvid var ledig. Så vi gjorde ett internbyte. Bostadsföretaget var glad att bli av med en fyra och få en tvåa och en etta i byte. Fyra rum och 105 kvm. För två personer och så småningom en katt. Vi hade sovrum, vardagsrum, kontor i minsta rummet och ett extra rum för gäster och TV nummer två. Det var jätteskönt med så mycket plats. Vi hade inget som helst dåligt samvete för att bo så stort…

När man senare skulle bygga om lägenheterna i husen och bygga ihop fyrorna på översta våningsplanet med lägenheten under och göra en riktigt stor etagevåning, och dessutom pratade om att göra om allt till bostadsrätter… då valde vi att se oss om efter något annat.

Det fanns fortfarande möjligheter till internbyten inom bostadsföretaget. Då valde vi att flytta till hyresradhus (ja det fanns fortfarande såna då) i Östra Skogås. Vi hade fem (5) olika radhus att välja mellan. Vi valde ett hörnradhus. Bostadsföretaget var glada att få en fyra och att bli av med ett då svåruthyrt radhus… Så bytet gick fort.

[Här skulle det varit en bild på radhuset, men jag hittar inte just nu bilderna…]

Två personer och en katt flyttade alltså till ett 110 kvm stort hörnradhus i tre plan med vind och uteskjul och trädgård (liten). Där bodde vi i sju år tills vi separerade. J.flyttade till en annan stad och jag började se mig om efter något billigare efter knappt ett år. Hyran för radhuset var för hög på en persons lön.

Visst. Jag behövde få en mindre lägenhet för att kunna ha råd med hyran. Men det var motvilligt jag flyttade till ett mindre boende. Det är skönt att ha gott om plats. Det gick fortfarande att göra internbyten. Det tog två månader efter att jag hade anmält mig till byte tills jag fick napp. Jag fick en trea på 78 kvm i Vårby Gård. Där bodde jag i 17 år…

Hyresradhusen där vi bodde är numera bostadsrätter.

Bäckgårdsvägen 31

Att jag flyttade från min trea i Vårby Gård till min nuvarande tvåa på 66kvm i Tumba berodde enbart på att jag ville ha ett bättre boende rent kvalitetsmässigt och inte behöva bo kvar hos en usel hyresvärd (inte den ursprungliga, Huge, de var bra, husen såldes till ett annat bostadsföretag, Markarydsbostäder, usla) med riktigt trist attityd mot sina hyresgäster. Under 17 år gjorde hyresvärden inga som helst åtgärder i lägenheterna. Behövde man få något åtgärdat blev man i det närmaste utskälld och framför allt misstrodd.

Där – efter diverse incidenter både grannarna och jag hade med hyresvärden – gav även jag upp och började titta efter bostadsrätter. Jag som alltid har hävdat att man inte ska behöva KÖPA sin bostad. Men jag hade inget val. Ville jag bo bättre var det bara bostadsrätt som gällde. Men jag insåg snabbt att jag inte kunde flytta närmre stan. Så det blev en kommun bort, från Huddinge till Botkyrka. Eftersom priserna här var lägre än åt andra hållet (de har ökat betydligt här under de 4,5 år jag bott här) så blev det så. Och det blev en mindre lägenhet eftersom en trea skulle blivit för dyrt. Jag gjorde ju det här bara ett år innan min pensionering (och jag jobbade till 67). Det var sista chansen medan jag fortfarande jobbade och kunde få bostadslån.

Jag skulle gärna ha större och ett rum till. Jag behöver ett arbetsrum. Nu har jag ett hörn mellan hallen och köket. Men jag bor i markplan med uteplats direkt på marken och utgång rakt ut. Jag KAN gå barfota i gräs om jag vill…det gör att lägenheten känns större. Och jag KAN gå ut och grilla. Härifrån får de bära ut mig… Äldreboende?? Nej usch! Kategoriboende vill jag verkligen inte behöva uppleva.

Ingång till uteplatsen, Tumba 2013-08-04

Dag 42/100