#notme

Winter is coming. Första snön. Foto: ©nini.tjader.2017

Hade inte tänkt ge mig in i diskussionen om #metoo eftersom den känns väldigt främmande. Men sedan ett tag nu har det börjat likna masshysteri där kvinnor i alla åldrar mer eller mindre försöker överträffa varandra om vad de varit med om. Det stör mig. Så nu sticker jag ut nacken.

Hur mycket av det som sägs/skrivs bygger på sanning? Hur mycket av det är förvanskade minnen från lång tid tillbaka? Hur mycket är skvaller eller förtal? Hur mycket är hämndbegär långt i efterskott?

När man dessutom hänger ut folk med namn och bild, då har det gått för långt.
Hur vet uthängarna att personen de hänger ut är skyldig till det de påstår? Hur mycket är missförstånd eller överdrifter? Många hakar på och kommer med ytterligare anklagelser om både det ena eller det andra (alkoholism, drogmissbruk, våldsamhet). Är det sant det de säger/skriver? Eller är det bara förtal och svartmålning? Vem vet? Inte sociala medier i alla fall.

Är det rätt att peka ut personer, hänga ut dem och gå med blåslampa och beskylla dem för än det ena än det andra? Nej, aldrig. Först måste man meddelst oberoende krafter ta reda på om anklagelserna stämmer. Eller inte stämmer.

Förstå mig rätt. Jag tycker att det är bra att man diskuterar sexuella trakasserier eller mobbning av olika slag. Men det finns gränser för vad man säger och hur när man börjar prata om specifika personer med namn och bild. Det är ALDRIG OK att hänga ut någon.

Under mina 74 år i livet har jag aldrig känt mig utsatt, eller sexuellt trakasserad av män.
Beror det bara på att männen/grabbarna tyckt att jag varit sexuellt oattraktiv? Inte alls. Jag har aldrig haft svårt att få pojkvänner eller att attrahera det motstående könet. Snarare tvärtom faktiskt. Jag har alltid varit respekterad av mina manliga kontakter/bekanta/arbetskamrater/vänner.

Jag var ung på det glada (?) 60-talet när allt var tillåtet oavsett kön och det var fri kärlek som gällde. Jag har å andra sidan hela livet mest haft män/pojkar/grabbar som vänner och de flesta av mina ex-pojkvänner (de som fortfarande är i livet) har förblivit mina vänner genom livet även efter vi gjort slut. (Fast deras nya kvinnor har i en del fall motsatt sig vänskapen).

Har jag bara haft tur? Kanske. Jag dras inte till maskuliner som utövar härskartekniker eller som visar kvinnoförakt. Det är adjö direkt om jag skulle snubbla på någon som var så. Jag dras till män som respekterar mig som människa.

Jag gick 8 år i 7-årig flickskola (ja det fanns såna på min tid). Hatade det hela tiden. Den där 100% kvinnliga miljön… Hade hellre velat gå i realskola med grabbarna på min gata. Men mamma tyckte att jag behövde bli mer kvinnlig och satte mig i flickskola. Man har inte så mycket att sätta emot vid 11 års ålder när det valet skulle göras. Jag har och har haft få väninnor. En del av dem är inte längre i livet (vi blir ju äldre).  Jag har alltid trivts bättre med män än med kvinnor. För att män är rakare och ärligare och snackar mindre skit än många kvinnor. Jo, så är det som jag upplever det.

Jag har haft flera långa och bra relationer med män genom livet. Ingen av dem har innehållit kvinnoförakt eller sex-trakasserier.

Jag jobbade länge politiskt och satt ett tag i Huddinge kommunfullmäktige. Det fanns inga sextrakasserier eller mobbningstendenser från män mot kvinnor där heller.

De sista fem yrkesverksamma åren jobbade jag på Aftonbladet, en av de mest utpekade arbetsplatserna på sistone vad gäller sextrakasserier. Jag känner inte igen mig i beskrivningarna i exempelvis DN om AB. Förvisso arbetade jag inte som journalist, utan som datatekniker på teknikavdelningen/supporten. Men ändå. Jag hade daglig (och nattlig vid nattpassen) kontakt med de flesta journalisterna. Jag känner inte igen mig i beskrivningen av arbetsklimatet. Jag gick i pension i augusti 2010 – skulle det ha ändrat sig sen dess?

Eller är jag förblindad för att jag mest umgåtts med män genom livet? Det tror jag inte. Å andra sidan är jag inte så lätt-kränkt eller så känslig för sånt som olika personer slarvigt kan tänkas slänga ur sig eller mena som skämt. Hör man nåt/ser man nåt så får man väl säga ifrån att det inte är OK? Precis som med främlingsfientlighet.

Nej, #notme.
Jag hänger inte på #metoo hysterin.
Avslöja de som inte sköter sig eller begår sexbrott, men gör det på rätt sätt, utan uthängningar och/eller publiceringar med namn och bild innan en oberoende utredning kommit fram till vad som hände eller inte hände. Och prata om det när det hände/händer, inte 12 år senare.

#notme