 |
| Vid Nydalasjön i Umeå, september 2013. Foto: ©nini.tjader.2013 |
Jag saknar ord.
Inget man säger kan bli bra.
Vad säger man?
Det går liksom inte att ta in…
Vi var grannar i cirka 16 år där jag bodde förut, och blev goda vänner med tiden. Vi fortsatte att regelbundet hålla kontakten efter att först jag flyttade och sen hon. Hon gick i tidig pension hösten 2012. Hon hade då köpt en nybyggd lägenhet i Umeå, som hon kommer ifrån, nära Nydalasjön, och planerade att göra periodiska jobbresor tillbaka till Stockholm för att tjäna extrapengar (hon jobbade inom sjukvården och är eftersökt arbetskraft). Hon såg fram emot pensioneringen. Hon har sina syskon i Umeå.
I mitten av november 2012 flyttade hon hem till Umeå. Veckan före jul 2012 var jag där och hälsade på. Hon hann göra två (eller var det tre?) jobbresor till Stockholm. I april 2013 fick hon diagnosen tjocktarmscancer efter att ha åkt in på sjukhus för extrem blodbrist. I juni opererades den och en decimeter eller så av tjocktarmen togs bort. Därefter har det varit behandling med cytostatika. Större delen av tiden intravenöst. Jag var uppe igen och hälsade på en vecka i början av september 2013. Bilderna här är från den vistelsen.
Under början av 2014 upptäcktes att cancern spritt sig till andra inre organ. En till, lite mindre operation. Mer cytostatika. Under senvåren 2014 såg man vid helkroppsröntgen att det inte hjälpt. Fler metastaser i andra delar av de inre organen. Fler komplikationer. Utan att gå in på detaljer så är hon nu på sjukhus och har varit där sen i tisdags. En slang har dragits ut för att inte det organ som tar hand om kroppens slaggprodukter ska lägga av (det har kommit i kläm där inne). I fredags fick hon beskedet om den tid hon har kvar. Just nu orkar hon inte prata om det.
Vad säger man? Hon har kämpat så och hållit ut bättre än de flesta under hela den här tiden. Vad tänker man när man får ett sånt besked och en bekräftelse på att det snart är kört? Vad kan omgivningen säga? Vi som är snuskigt friska kan ju inte sätta oss in i situationen hur gärna vi än vill.
Det är för många som drabbas av cancer idag. Jag tänker på en gammal kompis från 60-talet som återknöt kontakten med mig via FaceBook för cirka två år sen. Han gick bort i fredags (torsdags?). Enligt gemensamma vänner på FB i cancer. Och Ullas Feri. Och Armand. Och en kvinna i min cirkelträningsgrupp (också tjocktarmscancer). För henne tog det totalt fem veckor. Och en väninna till min granne (också tjocktarmscancer). Där gick det väldigt fort. Och min mamma (bröstcancer). Och min ex-kollega på näst sista jobbet vars dotter fick leukemi och var borta inom ett par veckor. Och Carin Mannheimer som inte ens visste att hon hade cancer förrän en dryg veckan innan hon gick bort (om man ska tro tidningarna). Det finns ett par överlevare också som tagit sig ut på andra sidan cancern (som det ser ut idag). Men de är inte många. Själv känner jag två.
FUCK CANCER som en del av mina vänner säger. Men vad säger man till personen som är drabbad? Att jag tänker på henne? Hjälper det?
PS. 2014-07-26
Monica gick bort idag den 2014-07-26 klockan 14:00. Hennes syster D. ringde mig om det idag, men jag hörde inte att det ringde och såg det inte förrän sent ikväll. Skulle tro att Monica tappade lusten att leva när hon fick beskedet angående hur lång/kort tid hon hade kvar att leva. Hon sms-ade ju mig från sjukhuset och skrev att det var väldigt tungt att få veta det. Nu slipper hon lida mer. Men det känns tomt. Ännu en som förlorat kampen mot cancern.
 |
| Monica, 2013-09-10 Foto: ©nini.tjader.2014 |
 |
| Bilden lånad från internet. |
