En timme tillbaka

 

Äntligen är det vintertid.
Äntligen fick vi tillbaka den timme som sommartiden snodde från oss i våras.
Vintertid passar min dygnsrytm mycket bättre.

Sen är det det där med att ställa om klockor...

Väggklockor och manuella väckarklockor är inget problem.
Inte heller klockradion är något problem. Eller timers för lampor.
iPhonen tänker själv och ställer om sig själv. Liksom mina datorer.
Den inspelningsbara TV-boxen ställer också in sig själv.
Men inte DVD spelaren. Men den är inte heller svår.
Nummerpresentatören är lite värre, men det går ganska bra (fast jag de senaste två gångerna konstaterat att årtalen för datum tar slut år 2012...).

Sen är det det där med bärbara telefoner.
Jag har tre stycken.
En Panasonic, två Siemens.
De två Siemens fick jag av Telia som present för att jag var trogen kund. En åt gången, olika år. Jag är inte längre kund hos Telia.

Var och en av dessa tre bärbara telefoner är olika vad gäller inställningarna för klocka (och annat).

Varje gång vi ändrar tid – eller strömmen går – måste jag ta fram handböckerna till dem för att ändra tiden.

Det går liksom inte att lista sig till hur inställningen ska göras utan handbok.

Man frågar sig varför det måste vara så himla komplicerat. Jag är ändå en hyfsat teknisk person. Men utan handbok klarar jag inte att ställa om tiden på mina tre bärbara telefoner.

Motvalls

SL-spärr

Låt mig berätta om B.
Hon har gjort det till en sport att vara motvalls.
Hon är 70+ och snabbfotad. Springer i skogen regelbundet. Röstar på SD.
Men hon har också ett antal andra saker för sig.

Om man åker kollektivt med B. och hon måste stämpla sin remsa för att komma in på stationen, så stämplar hon bara för en zon, oavsett vart hon ska åka.

Om hon kommer till en SL-spärr av ovan modell, följer hon snabbt med framförvarande trafikant då denne/denna passerar in. Swusch säger det bara bakom ryggen på denne/denna... Sen sitter hon hela resan och spanar så det inte kommer på några biljettkontrollanter.

När man kommer in till stan och ska gå över vid ett övergångsställe och det är röd gubbe.
Då går B.
Mot röd gubbe.
Hon ser ingen anledning att stå och vänta om man har fri sikt och det inte är några bilar på G.
Full av energi. Kan inte vänta.

Ser henne ibland svischa förbi på sin cykel i hög fart. Cykelhjälm? Nej inte. Det vill hon inte ha.

Sa jag att hon är 70+?

Jag har slutat med gardiner i köket

Det här är ett hörn av mitt kök.

Jag har slutat med gardiner i köket.

Det räcker med persienner och halvtransparenta rullgardiner. Och diverse växter.

Vem behöver gardiner i köket?

En del blir provocerade av att jag inte har gardiner i köket. Jag har gardinstänger där. Men de hänger jag blommorna på med hjälp av IKEAs S-krokar.

Däremot vill jag gärna ha en matta under köksbordet – trots att den allt för lätt blir smutsig. Det är skönt att sätta fötterna på. Och stolarna slamrar mindre.

Just nu funderar jag på att skaffa en snygg plastmatta till köket istället för vanlig matta som regelbundet måste lämnas in på tvätt (det är på tok för dyrt att tvätta mattor). Som inte måste lämnas in på tvätt. Än har jag tyvärr inte hittat någon jag gillar. Letar vidare.

R.I.P Steve Jobs

Steve Jobs har gått ur tiden. En mer kreativ och inspirerande och nytänkande person är det svårt att tänka sig.
Jag har använt Mac sedan december 1984 och gör det fortfarande. Jag har en iPod och jag har en iPhone.  Och tre (3) Macar. (Jag betvivlar att jag kommer att skaffa mig en iPad men jag skulle inte ha något emot att få en i present...). Har aldrig behövt använda en PC eftersom jag bara jobbat på ställen som använt Mac. Betvivlar att jag skulle blivit en sån dator-nörd som jag är om jag behövt använda något annat än en Mac. Utan Mac hade min jobb-karriär troligen sett helt annorlunda ut.

Här hittar du Apples egna ord om hans bortgång. Jag har lånat bilden från Apple.

Jag bor på landet

Jag bor på landet. Känns det som i varje fall. Och uppfattas det som när jag har besök av innerstadsbor.
När man möter någon på en väg som den ovan så hälsar de oftast. Som på landet.

Och Delavals kor (eller Hamra gårds) är aldrig särskilt långt borta. Trots att kommunalhuset inte är längre bort här än i bildens bakgrund.

Jag bor alltså i Tumba, ca 25 minuter med pendeltåg från Stockholm. Det är nära till landsbygden här.

När jag var nyinflyttad – för två år sedan – minns jag särskilt ett samtal mellan tre äldre personer på busshållplatsen. Man avhandlade vart man skulle åka. Jo det ena paret skulle åka in till Stockholm – som om det vore någonstans väldigt långt bort (jag skulle sagt in till stan...), och den andra att han skulle ner till samhället – som om det vore väldigt avlägset (det tar 7 minuter med bussen).

Jag bor alltså på landet. Det finns bondgårdar nästan runt knuten. Och kor.